En historia
Det var en gång en pojke, då han en dag träffade världens vackraste flicka.
Flickan var precis som i pojkens drömmar, blond, blåa ögon, perfekt.
Han bjöd ut henne, de skrattade och log. Pojken följde henne hem.
Efter den kvällen var inget sig likt, flickan ville inte ha något att göra med pojken.
Han blev förtvivlad men ändå kom det inga tårar. Han hade fällt tillräckligt många.
Inget kunde få honom att sluta tänka på henne och det fanns nästan inget hopp kvar.
Men han fortsatte, på något sätt fann han kraft i det förfärliga.
Dom båda hördes inte på många veckor då plötsligt en kväll hon stod mitt framför ögonen på pojken.
Vad skulle han ta sig till? Skulle han hälsa, se om hon mindes honom? Våga ta det enorma trappsteget?
Deras ögon mötte men det pojken hade sett förut var borta.
Allt det magiska, förtrollande fanns kvar förutom något han inte visste.
Något var fel.
De talades vid men pojken visste inte vad han skulle ta sig till, de måste få prata, ostört.
Hon kom fram till honom, bad honom om hjälp, hon visste redan.
Där gick de ensamma, en fin kväll. Utan några gränser.
Pojken visste inte vad han skulle säga, förtvivlan, hat, kärlek, lycka, sorg.
Fortfarande tyst när de båda satte sig framför varrandra nånstans på gröna linjen.
Han gjorde en av de sakerna han var bäst på, artighetsfraser.
De samtalades under en väldigt liten period, ändå kändes det som flera timmar.
Flickan mötte upp sin mor, fick det hon behövde och återvände till den stackars pojken.
Tyst
Pojken bestämde sig, samlade mod, samlade kraft., bad om styrka.
Och sa: Jag tycker verkligen om dig, men jag förstår verkligen inte.
Vad vill du? Vad hände? Har jag gjort något fel?
Flickan gav honom inget svar utan tittade bara ut genom fönstret.
Efter en stund svarade hon, med den hemskaste blicken pojken någonsin hade sett.
"Jag vet inte"
Där sprack det, pojken kände en ilska inom sig som han aldrig hade känt förr.
Han ville bara slå något, någon. Hårt.
Men det var en pojke av den bättre sorten, han hade alltid haft problem med att styra sina känslor.
Fast nu var det inget problem, på något sätt kände han ett lugn komma. Hans inre var tomt.
Hemskt.
De båda hade nu kommit tillbaka, kom in sist bland alla de andra barnen.
Han visste inte, förstpd inte. De dansade. Men som vad? Vänner? Ovänner?
Tillslut var han utmattad, tiden rann. Han klarade inte av det längre. Han behövde tala med någon.
Pojken fann sin käre vän jenny, som alltid fanns där när han behövde henne.
Hon lyssnade och var bara helt fantastisk. Hon sa åt honom vad han skulle göra. Han gjorde så.
Såg ut mot dansgolvet en sista gång innan han lämnade henne, och allt bakom sig.
Han kände sig värdelös. Hur kunde han vara så dum? Kärlek är smärta.
Missing everything but the girl
